Omgivningens respons.

Nu ska jag skriva om något som gjort mig starkare som individ.

När jag påbörjade denna resa var det inte många som påbörjade det mentala stödet bredvid mig.
Det var INGEN i min omgivning (förutom min mamma) som frågade frågor man vill höra när man börjar ett nytt liv
"Hur går det?" eller påstående som "Vad duktig du är som tagit tag i det." eller låtsades engagera sig och fråga "Kan du berätta för mig om vad det är du har börjat med..."
Istället va folk lite dumma och försökte få mig att misslyckas "Ska du inte ha en kaka..." eller "annamnamnam va gott de va med godis och sitta o dregla framför mig.." Sånt där onödigt skit man verkligen inte behöver.

Det här gjorde mig starkare och starkare som person att ännu mer bevisa att "Jag klarar mig banne mig utan ert stöd!"
Det är lustigt nog min närmsta omgivning som sagt minst om min viktnedgång. Personer jag trodde stod mig nära har inte sagt ett ord.

Det är först NU när jag nästan är "klar" som människor kommer fram och öser mig med beröm.
Men ja, det finns fortfarande människor som inte säger ett ljud. Det är genom bloggen jag fått mest stöd och beröm. Det är ett stort tack vare ER som jag kommit såhär långt. Ni som kommer med fina kommentarer.
Det värmer så jag stundtals bara vill gråta.

Det är tråkigt, är det den svenska avundsjukan att "Jag skulle också behöva..." som sätter stop för att unna någon annan lite lycka? Unna en annan människa framgång..
Folk kan istället nu komma fram och säga "Gud va smal du har blivit...går du på sån här sopp-diet eller.."
Istället för att säga "Herregud, vad duktig du har varit!"

MEN det finns människor som nu ändrat sin syn på LCHF som vill följa med på resan. Det värmer att folk ändå ser mina resultat och vill ha min hjälp med deras vitknedgång.

Misstolka mig inte fel, jag kräver inte av att alla ska komma med fina ord och beröm.
Men lite peppning behöver man banne mig, det ska jag inte sticka under stolen med!

Den enda som stått bredvid mig tjock som smal i ur och skur är min mamma. Min mamma som jag älskar över allt annat. Min mamma som alltid finns där för mig. Hon är den enda som hela tiden talat om för mig hur duktig jag är, hur fin jag är och hur stark jag är som orkar stå ut vecka efter vecka. Min mamma är bäst, min mamma Lotta. <3

Med det här inlägget vill jag bara få fram att Vill man så går det.

Ge er fan på det bara. Skit i alla andra, kör DITT race. Är du inte stark mentalt innan så blir du det under resans gång. Jag är fortfarande samma Lina, dock starkare och 33 kg mindre.

Här hos mig har ni alltid mitt stöd.