Hur man går från att leva i panikens värld till att försöka leva fullt ut igen...

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag liksom levt i en liten bubbla på sistone. En "panikångest-bubbla".
Skitjobbigt. Igår va första gången på länge som jag kände att "Idag mår jag bra!".

Allt blev genast så mycket värre när Niklas blev sjuk i somras. När han tappade minnet, känseln och helt plötsligt inte kunde prata. När man får uppleva sånt på nära håll och man redan har panikångest-attacker blir det som att föra över alla sjukdoms-symptom han hade, på sig själv. Jag har gått och rabblat personnummer (112 bad mig fråga vad han hade för personnr de gångerna jag ringde), det kunde han givetvis inte.

Jag är liksom ständigt livrädd för att dö.

Okej, en del har säkert redan slutat läsa. En del kanske skrattar och undrar vad för slags miffo jag är och en del kanske bara helt å hållet förstår vad jag menar med allt det här svamlet.

För 3 veckor sen fick jag ont i huvudet. Inte så ont så ja behövde ta en värktablett utan värken låg bara lite latent sådär ni vet. Den har hållt i sig till och från. Ringde sjukan och fick en tid, ska dit imorgon.
Sköterskan sa "Det låter som att du bara är en väldigt orolig människa" Oh shit, säg nåt jag inte redan vet.
Ska hur som dit imorgon på en allmänkontroll och bara kolla läget.
Förmodligen är jag lugn som en filbunke efteråt.

Har jag ont i huvudet... Ja seni, då är det hjärntumör. Har jag en sovande fot o öm i kroppen, jadå seni, då har jag MS. Hypokondriker I know. Men hur som så är det jobbigt.
Googlar jag på hjärntumör-som man inte ska göra. Då framkallar jag alla symptom och stressar upp mig.
Varför undrar jag? Givetvis får man ju alltid upp det värsta om man tar hjälp av google.

Har dock blivit liiiiiiiiite pytte bättre inom allt det här. Nu kan jag ta en början på en attack och andas bort och försöka tänka på nåt annat. Har lärt mig också att för varje panik situation jag upplever och där med blir rädd för att hamna i samma situation igen, att bara va i den situationen.

Alltså göra saker som egentligen gör mig uppstressad och rädd.

Jag menar egentligen. Hur stark är jag om man tänker efter.
Jag har familj, jag har klarat av att skaffa barn, hus och allt vad det innebär och fått det att funka.
Jag har lyckats tappa 43 kg alldeles själv.

Egentligen.