3-sam heten är svår.

3-sam heten är svår. 

Jag märker tendensen redan nu i Maltes ålder, och då är han kille. Att det är supersvårt
att vara 3 och leka. Det gör mig ledsen, frustrerad och förbannad.

Jag hatar tissel och tassel. Folk som känner mig vet att jag gärna säger vad jag tycker. Varför ska jag gå bakom nåns rygg och säga saker till nån annan och det sedan kommer fram utan att det va jag som sa det direkt till personen? Jag har helt enkelt lärt mig av mina misstag.

Jag hatar utfrysning. Jag kan förstår att folk tar livet av sig som blir mobbade, det är ta mig sjutton det mest hemska som finns.

Jag blev ledsen förr när jag hörde att folk pratat skit bakom min rygg. Givetvis bryr jag mig fortfarande, dock betydligt mycket mindre. Jag säger som såhär

 "Pratar du bakom MIN rygg-betyder det att jag är längre fram än du.. Kommenterar du MITT liv-betyder det att mitt liv är mer spännande än ditt... Har du tid att leta efter MINA misstag-betyder det att du är avundsjuk... Fortsätt du med detta...så lever JAG livet under tiden." 

Är det för att man jobbar på ett litet ställe och för att man bor i ett litet samhälle det blir så påtagligt?

Jag uppfostrar min son med att alltid -Säga hej -Säga tack -Att säga något snällt
Han är som nästan alla andra barn just nu i trotsåldern, MEN han kommer också lära sig.
Min fasa är inte att Malte ska få tandställning när han är i tonåren. Min fasa är om han skulle bli mobbad eller ännu värre mobba. Jag ska under hans uppfostran göra mitt bästa för att inget kommer ske.

Med det sagt säger jag, njut av livet och ett leende kommer man långt på!