I panikens bubbla.

Hej raringar! Ni vet ju som sagt innan att jag har en släng av panikångest-attack-syndromet ;-)

Igår kom den....IGEN...som ett brev på posten. Det säger bara pang, jag kan inte andas. Jag kommer dö...
jag svettas....jag måste springa på toaletten....pulsen är uppe i öronen...benen väger 986 kg. Jag tror seriöst att ja kommer dö NU....vem ska hjälpa Malte, vem ska hitta honom......hinner ambulansen komma hit?
Det bara blir så.

Den suger pung, riktig jävla svettig pung suger den. Jag hatar den. Jag trodde att jag hade kommit över den eller åtminstone lärt mig att hantera den när den anfaller. Men hjärnspökena är visst smartare än vad jag trodde...

Ett anfall...eller iallafall mina anfall håller i sig i ca 10 +- 5 minuter... Det är långa minutrar när man tror att man håller på o dö. Det är svårt i det läget att tänka "Det är bara panikångest, det går snart över"
För just då som sagt....så tror jag att jag ska dö. Jag hinner gå igenom hela mitt liv + hur min begravning ska va. Låter det töntigt? Kanske för er som aldrig upplevt detta. Men jag säger bara, det är ett helvete.

Niklas fick köra in mig till jobbet igår...Jag va ens inte kapabel att köra bil, då kanske ni förstår?
När han senare på kvällen hämtade mig kändes det lite väl onödigt...Ja då minsann är det lätt att tycka det
är skitlarvigt. Jag blir bara så arg på mig själv. Arg på mig själv att jag tar på mig alldeles för mycket...
Japp för den dyker upp när man minst önskar det, speciellt när jag får mycket att göra.

Tyvärr är det lite tabu att prata om panikångest, åtminstone är det typ ingen som pratar om det.
Men jag gör, jag är inte blyg och jag är inte rädd för att folk ska tycka jag är larvig.
Folk drar på smilbanden och skrattar när jag berättar, då blir jag seriöst ledsen.
Men den bästa bearbetningen för mig att komma över den är att prata om den...
För det här är ingen sjukdom man hittar på, den önskar jag ens inte min värsta fiende.

Det är mitt liv. Jag får börja bearbetningen åter igen... För nångång ska jag också bli "frisk" och inte jämt behöva tänka på den här skiten. Rädd för att ställa mig i en trång kö och känna att jag ska dö.

Det är sjukdomarna som inte syns som är dom värsta. Jag är villig att hålla med.